Mitt livs kärlek - Anna Malvina.se

Tillbaka till vintern och Norrtälje igen!

Lägret var helt suveränt och blir ett av de bästa och roligaste träningsläger jag någonsin varit på! För två år sedan var Petter, uppsalaroddaren Mathias Maier och jag i Pocinho i Portugal och även det lägret var helt fantastiskt. Summa summarum: att ro i Portugal är kul.

Snart blir det träningsläger igen – för sjunde året på raken ska jag fira Påsk på träningsanläggningen Racice utanför Prag tillsammans med andra landslagsaktiva. Fast först blir det några veckor med träning här hemma på roddmaskinen. Till att börja med blir det roddmaskinstävling redan nu i helgen! Det känns jobbigt att tävla nyss hemkommen från träningsläger. Jag är urlakad på energi och kroppen vill bara sova, men jag ska göra så gott jag kan.

Samma dag som vi kom hem fick jag en text publicerad i Göteborgs Posten. Under namnsidorna längst bak i del 1 av tidningen publiceras ibland texter som går under temat Mitt livs kärlek. Jag såg detta för ganska längesedan och har länge tänkt skriva ihop något om kärleken som jag känner till Petter. Vår kärlekshistoria är ganska rolig och jag tyckte det vore kul att dela med mig av den. Jag skickade in en text och fick direkt svar att de ville publicera den! Tänkte även dela med den till er här, det är trots allt tack vare min dunderförälskelse i Petter som jag började satsa i rodd. Jag hade säkerligen rott någon gång då och då utan den, men att underkasta sig ca 850 träningstimmar per år kräver till en början en rejäl morot…vilket mötena med Petter garanterat var.

Petter och jag

Mitt livs kärlek

Första gången jag såg Petter gick en stark rysning genom kroppen och jag minns att jag tänkte ”rodna inte”, men förgäves. Vi möttes vid Uppsala Akademiska Roddarsällskaps båthus och jag var där för att prova på sporten rodd. Samma vecka hade de uttagningar till den årliga roddtävlingen Uppsala-Lund där åttamansbåtar tävlar mot varandra. Petter skulle vara besättningens tränare vilket var orsaken till att jag ville vara med i båten. Det första momentet i uttagningen var ett test på roddmaskin. Med omsorg valde jag mina snyggaste träningskläder och med nytvättat hår for jag till klubben. Petters närvaro orsakade såpass hög hjärtfrekvens att jag egentligen inte hade behövt värma upp. Med hans coachning rodde jag den bästa tiden av alla damer som ställt upp. En vecka senare var jag uttagen till besättningen! Oviktigt i sammanhanget är att vi vann i Lund, jag ville bara vara nära Petter.

Man ska aldrig ge upp!!!

Studierna fortsatte och likaså träningen. En dag frågade han om jag ville vara med i en roddmaskinstävling. Jag tackade ja utan att veta var det handlade om. Under tävlingen ångrade jag mig grovt, men jag kom i mål segrande! Han erbjöd sig att bli min tränare och jag hängav mig helt åt sporten. Plötsligt gjorde jag fenomenala tider på roddmaskin, jag lärde mig ro på vatten, hantera en vinglig enmansbåt (singelskuller) och min kropps skepnad ändrade sig. På hösten deltog jag i SM och ett halvår senare fick jag ro i landslagsdräkt. Vår relation utvecklades och vi blev ett tight team. Tillsammans reste vi på landslagsläger och tävlingar i hela världen och vi umgicks ofta på hemmaplan. Att vara hans vän var givande och jag njöt av att vara i hans närhet, men mina känslor för honom svalnade inte. Jag var inte olyckligt kär, jag var lycklig och kär, men utan respons.

Plötsligt kom dagen som jag väntat på. Fyra år efter att vi setts första gången och otaliga timmar tillsammans uppfylldes min önskan. Han berättade att han ville vara med mig. En varm stråle gick genom hela min kropp och för mig fanns inte en tvekan, om det var något jag visste var det att jag ville vara med honom. Första tiden som par satte vi upp regler för att kunna fokusera på träningen, bland annat införde vi regeln ”Inga kyssar i gymmet”. Det har gått jättebra! Jag är svensk mästare, starkare och snabbare än aldrig förr och dessutom lyckligt och öppet förälskad i min tränare, som jag numera även kan titulera min make!